Logga in
Logga ut

Publikfavorit testar fiskelyckan

Han har dragit nästan 100 000 ­besökare till stadsteatern de senaste åren. När succéregissören Ronny ­Danielsson nu återvänder till Uppsala är det med den skrytsamma fiskehistorien ”Big Fish” i håven.

När får Ronny Danielsson en staty utanför Uppsala stadsteater? Sedan 2012 har han lockat hit publiken i en skala som ingen kollega varit i närheten av.

– Bjuder jag in till fest vill jag att alla ska känna sig välkomna. Mina föreställningar har ett engagerande innehåll. Sedan är innehållet kommunicerande. Folk känner sig involverade och kloka – snarare än dumma och att de inte begripit vad de sett, säger han när vi ses under repetitionerna av ”Big Fish”, med premiär den 2 mars.

Den här gången upplever han sig ändå – om ni ursäktar ännu en trött fiskemetafor – vara ute på djupare vatten än vid tidigare Uppsalavisiter.

– Utan en känd titel och kända skådespelare är det ett vågspel att sätta upp en musikal om en cancersjuk man som dör.

”Big Fish” bygger på en roman från 1998, av Daniel Wallace. Än mer känd är spelfilmen från 2003 av Hollywoodregissören Tim Burton. På sin dödsbädd berättar Edward Bloom den vindlande skrönan om sitt liv, som blir en typiskt Tim Burtonsk fest för ögat. Musikalversionen sattes upp på Broadway där den inte blev långlivad.

– En anledning var nog att de omvandlat det fantasifulla och färgrika i filmen till Broadwayshow med stora nummer. Jag såg pjäsen på en källarteater i London för några år sedan. Då var showinslagen bortskalade. Min version i Uppsala blir något av ett mellanting, med starkt visuella scener blandat med berättelsen, som är huvudsaken för mig.

Vad ser du som kärnan i ”Big Fish”?

– Budskapet om att försöka nå varandra och kommunicera. Pappan är full av skuld för att han inte varit närvarande. Dessutom bär han på en stor hemlighet som han inte kan berätta för sin son. I stället för att säga sanningen så hittar han på berättelser där han är någon sorts hjälte. Sonen försöker förstå honom men det är så svårt när man inte pratar i klartext.

Hur blev du en sådan musikalguru?

– Jag är utbildad teaterregissör men det kom en dag för 15–20 år sedan då jag insåg att jag var tvungen att välja väg. Teatrar såg sig om efter unga regissörer, gärna kvinnor och från andra kulturer. Allt det ställer jag mig bakom. Men för mig som frilans gällde det att hitta min nisch och stora, bra musikaler på stora scener är det inte många som kan. Det är inte många som vågar ta itu med att regissera föreställningar med skådespelare, körer, dansare och orkestrar. Så här i efterhand så kan jag känna att mitt vägval var streetsmart.