Logga in
Logga ut

”Det gäller att tänka på sig själv”

Lyxhustrun chillar i villan medan ­hennes gangstersnubbe begår brott. Nu vill regissör Marianne Lindberg De Geer att publiken kliver ned från sina höga hästar och försöker förstå ”Flickvännen”, med urpremiär 2 februari på Uppsala stadsteater.

Marianne Lindberg De Geer stormar in till vårt möte på Uppsala Stadsteater 45 minuter försenad. Hon ber om ursäkt, hade glömt. Till saken: att dramatisera ”Flickvännen” – Karolina Ramqvists roman om den hemmasittande flickvännen till en yrkeskriminell – lockade på flera sätt.

– Jag går alltid på det personliga och kunde känna igen mig i både i den feministiska morsan med barn som ibland har en helt annan vilja än en själv, och i hennes dotter som har sin längtan. Hon är en ung kvinna som bryr sig om passionen, den som alla andra tycks ha tappat på vägen. Jag har också varit ung, tro det eller ej, och sett de vuxna med sina tråkiga liv. Så ville jag aldrig ha det.

Att det blir så passionerat mellan Karin och John beror på att han ständigt är frånvarande, anser Marianne.

– Då tänker jag också på mig själv, som flickvän till en musiker som aldrig var hemma. Vilken passion det skapar när han väl kommer hem, säger hon och syftar på Björn Afzelius som hon fick barn med (dottern Rebecca Afzelius sköter för övrigt kostym och mask i ”Flickvännen”).

I romanen är det uppenbart att Karin inte är helt harmonisk, där hon sitter hemma och väntar och försöker slå ifrån sig alla tankar på de brott som John begår?

– Ja, och en del av den ensamheten som hon känner har jag tonat ned i pjäsen. Jag låter henne gilla läget och med det ger jag mig in i debatten om ”huskvinnan”. Jag bjöd faktiskt hit Greta Thurfjell för att ge skådespelarna en vink om den diskussionen.

DN-journalisten Greta Thurfjell startade ett av höstens kultursidebråk när hon i en krönika lade fram lockelsen i att bli ”huskvinna”, försörjd av en rik man, som en motreaktion på politisk korrekthet och feminism.

– Jag blev så full i skratt när jag läste det. Inte för att jag håller med henne men för att man måste kunna prata om saker.

Har du någonsin velat bli försörjd på det sättet?

– Säkert. Jag jobbade som mentalskötare när jag träffade Björn Afzelius. Han sade ”nu flyttar vi till en villa och du är hemma och syr eller gör annat som du tycker om medan jag är ute och spelar.” Då tyckte jag att det var lockande för jag hade ett så fruktansvärt hårt jobb. Nu när jag är i kultursvängen själv så kan jag inte tänka mig något värre, men har du städat hela livet så kanske du ser mellan fingrarna på att någon begår rån för att försörja dig. Det är inte så jävla lätta val. Vi är i ett system där det gäller att tänka på sig själv och sina barn.