”Samhället har ett extra ansvar”

Valdebatt. Att skära ner i rätten till personlig assistans är att dra undan mattan för tusentals familjer. Och det måste få ett slut! Det skriver Helena Hedman Skoglund (L).

Många är de berättelser vi kan ta del av via medier och sociala medier. Människor som berättar vad LSS och personlig assistans betytt och betyder för dem, och för deras möjlighet att leva ett gott liv. Eller leva alls.

Maria, som arbetar som jurist och försörjer sig själv, men inte skulle kunna göra det om hon blev av med sin assistans. Hanna, vars extra par armar ger henne möjlighet att vara förälder fullt ut. Ninnie som inte förstår hur livet med jobb och familj ska gå ihop om assistansen minskas.

Personer med personlig assistans har enligt intentionen i LSS rätt till ett liv på samma villkor som alla andra. Men utan tillräcklig assistans blir det en omöjlighet.

Att sköta ett jobb – som huvudet, men kroppen inte räcker till för – blir omöjligt. Att krama om sitt gråtande barn – om inte någon lyfter upp barnet i knät – blir omöjligt. Att komma ut på en promenad – utan någon som hjälper till med jackan – blir omöjligt.

För varken jag, som inte behöver personlig assistans, eller den som behöver det, vet när barnen ska bli ledsna eller andan falla på för en promenad. Det går inte att boka in i förväg i ett tajt schema. Och försvinner möjligheten till detta, ja då är tanken med lagen borta.

Personer med LSS-beslut har bestående eller varaktiga funktionsnedsättningar. Med lite tur kanske en och annan återfår vissa funktioner, men för andra kommer behoven framöver se ut precis som nu, eller öka.

Att rycka undan mattan för många tusen personer, och deras familjer – vilket är vad som håller på att hända nu – är omänskligt. Ovärdigt ett land som Sverige, som tidigare har varit föregångare när det gäller stöd till personer med funktionsnedsättning.

LSS är mycket mer än personlig assistans. Många är de människor som inte har rätt till just assistans, men till andra stödinsatser. Och som med förskräckelse ser det som händer runt omkring dem.

För det är inte bara assistansen som hotas. Fler stödinsatser begränsas, ges till färre personer eller i lägre utsträckning. Många har blivit av med sin ledsagning och fått se möjligheterna till ett socialt liv försvinna.

En viktig väg mot självständighet är eget boende. I Uppsala väntar många personer – 47 stycken – på en LSS-bostad. Vissa har väntat i flera år, någon så många som sex. De väntar på att få leva ett liv de själva bestämmer över, på att få flytta ifrån mamma och pappa.

En och annan kanske skulle vilja säga att bostadsmarknaden är tuff för oss alla, och ja, det är sant. Men samhället har ett extra ansvar för den som har behov av stödinsatser och måste planera och agera för att uppfylla lagen.

Det är dags att säga stopp. Att sätta ned foten och vägra acceptera det som regeringen nu låter ske. Eller som min bror sa: ”Jag känner inte att jag är värd någonting. Jag är bara en komplikation för dem.”

 
 

Läsarkommentarer:

”Samhället har ett extra ansvar”

Debatt

Insändare