Månen, den skiner så sällsamt i natt,

så ock den lyser på mig och min katt,

där vi sitter på trappan, i stilla begrundan

över livet som flytt, lite undan för undan.

Vi ser på varandra, suckar och tänker;

tack, måne, som gör att vi glittrar och blänker.

När morgonen gryr, blir vi åter gamla och grå,

fast det gör ej ett smack, om blott själen är blå.

Dock – månsken på burk, skulle nog göra susen,

ty, då blir man båd’ vacker och ”lite på snusen”.

Så – nu ämnar jag starta en Månskensfabrik

och på denna hantering, bli mäktig och rik!

”Har du rentav fått fnatt i natt?” sa min katt.

”Om dylika kurer, du vet ej ett skvatt!

Inte kan det väl va’ nåt’ som fattas dej,

du, som haft turen att bli vän med mej!”

”Min kisse, du är allt en rar egoist,

utan dej, skulle livet bli hemskans trist!

Så, spinn mej nu en visa, om ditten och datten

– vad den sen’ handlar om, ja, det vete katten!”