”Mitt liv är musik och oro”

Är hemma alltid bäst? Och var är egentligen hemma? Det är en klassisk motsägelse som många av dagens flyktingar känner igen sig i. Att inte känna sig helt hemma i sitt nya ”hemland”, men ändå längta tillbaka till det nya landet under resor till fäderneslandet. Suranjana Ghosh upplever samma sak. Hon bor växelvis i norra Indien och Uppsala. För tillfället befinner sig tablaspelaren i ­Calcutta, men samtidigt längtar hon till ­lugnet i Uppsala och lägenheten i Gränby.

– Det är en så otroligt stort skillnad. Visst vi är alla människor och delar samma känslor, men samhällena är väldigt olika. Jag trivs bra här i Calcutta nära familjen och allt folkvimmel, men jag älskar lugnet i Uppsala. Det är så fridfullt där och ibland är det så tyst att jag bara hör mina egna hjärtslag. Första gången jag kom till Uppsala blev jag nästan skräckslagen av de tomma gatorna och tystnaden, men jag har lärt mig att älska det, säger hon.

Suranjana Ghosh började spela tabla vid fyra års ålder, ett rytminstrument som används inom klassisk, populär och religiös musik i framför allt norra delarna av Sydasien. Läraren var hennes far och instrumentet spelas nästan uteslutande av män.

Därför fick hon känna på omgivningens förakt och hat och arga kommentarer om att en kvinna inte ska spela tabla.

– Det har skrikits oförskämdheter och glåpord till mig och mina föräldrar. Jag blev även nekad att studera musik på universitetet för att jag var kvinna, men jag gav mig inte. Tills slut blev jag antagen. Men folk har hela tiden ifrågasatt mig eftersom jag är kvinna och spelar tabla. Lyckligtvis har mina föräldrar varit stöttande och jag är stark i mig själv.

Suranjana Ghosh är kritisk till hur många kvinnor behandlas i ­Indien och uppskattar den mer ­jämställda frihet som finns i Sverige. Den fick hon uppleva för sju år sedan när hon flyttade hit efter att ha blivit kär i landet och för att komma i kontakt med ny musik.

Hon bryr sig inte om inskränkande genreindelningar utan har spelat jazz, folkmusik, flamenco, blues, opera och – den personliga favoriten – klassisk musik.

Förutom egna konserter runt om i världen, i såväl katedraler som stora fotbollsarenor, har hon spelat på mängder av festivaler samt medverkat i workshops och musikaliska projekt. Ett lite oväntat, men stort publikt genomslag fick hennes ­musik när den spelades på storbildsskärmarna under Håkan Hellströms utsålda konsert på Ullevi 2014.

– Haha, ja det var väldigt kul. Jag fick en förfrågan om att spela in en video och åkte ned till Stockholm. Allt gick väldigt fort, det var klart på en tagning. Jag har fått massor av respons och folk som var på konserten har hört av sig och sagt att de tyckte väldigt mycket om min ­musik.

Det gjorde även Region Uppsalas kulturnämnd som tilldelat henne ett stipendium på 100 000 kronor över två års tid. I motiveringen står att hon ska ”ges möjlighet att fortsatt utveckla sitt konstnärliga ­arbete som tablaspelare; för att skapa en öppning både mot det traditionsbundna och det radikalt moderna, vilket kommer ge inspiration och avtryck i musiklivet i Uppsala län, i Sverige och världen.”

– Stipendiet betyder oerhört mycket för mig. Det gör att jag kan fokusera mer på musiken och inte ägna lika mycket tid åt att oroa mig över det finansiella.

Tanken var att Suranjana Ghosh skulle genomgå en operation i ­Indien efter att ha fått en allvarlig ögonsjukdom. Men hennes läkare har nu avrått henne eftersom operationen innebär stora risker och nu ska hon i stället genomgå medicinsk behandling.

– Det är jobbigt att tänka på. Att oroa sig över att kanske bli blind. Därför är det skönt att ha musiken. Mitt liv består nu mest av musik och oro. Gott och ont. Det gäller som vanligt att hitta en balans här i livet.