Jagar humor i mörkret

I sin senaste serieroman riktar Liv Strömquist en satirisk högtryckspruta mot Chris O’Neill, Ayn Rand och kapitalismen i allmänhet. Nu summeras hela holmgången i pjäsen ”Uppgång & fall”, ett urspårat Ted Talk-party med urpremiär på Uppsala Stadsteater.

Liv Strömquist gör sin egen grej. Serier som satirisk samhällsjournalistik, ofta grundade i forskning, med källhänvisningar och filosofiska funderingar. Allt indrypt i sarkasm. Över senaste boken ”Uppgång & fall” svävar en förtvivlan över världsordningen, miljöförstöringen och den ojämlika fördelningen av världens rikedomar. I Uppsala stadsteaters program ­kallas dramatiseringen, med premiär på lördag 16 september, för ett ”Ted talk-party som spårar ur”.

”Uppgång & fall” är den sjätte pjäsen som sätts upp baserad på dina serier, det måste vara rekord för en serieförfattare?

– Ja, det är det nog. Jag kan inte komma på någon annan i alla fall. Regissören Sara Giese, som har dramatiserat texten i albumet, har tidigare gjort teater av min serie ”Prins Charles känsla” på Malmö stads­teater. Det är kul att hon ville göra ”Uppgång & fall” också. Jag har också samarbetat med Petra Brylander (chef på Uppsalas stads­teater, reds anm) tidigare, när hon var chef på teatern i Malmö.

Hur väljer du ämnen för dina serier?

– Jag tror att jag tar ett ämne som jag är intresserad av från början och försöker hitta en rolig vinkel efteråt. Det går nästan alltid för verkligheten är ofta absurd. I ”Uppgång & fall” handlar det till exempel om hur vi tänker så kortsiktigt när det gäller klimatet. Vi låtsas inte om hotet utan fångar verkligen dagen – samtidigt som att ”fånga dagen” är något vi hela tiden strävar efter och tycker att vi är dåliga på när det gäller andra saker.

Har du en stegrande ångest över världsläget?

– Det är klart att det ligger en sådan känsla i botten. Ett obehag över klimatet och världsfattigdomen. Men det är en utmaning att hitta nya sätt att berätta om dem. Hur kan man göra det kul? Det är en intressant utmaning.

Kapitlet ”Göra rätt” handlar om folk som tycker en massa saker men ändå inte engagerar sig för att förändra. Du räknar dig själv till den skaran?

– Ja.

Tycker du inte att du når fram till människor med dina serier och poddar?

– Jo men samtidigt så tänker jag att kulturen och de egna individuella valen bara når en så liten bit. Vad gäller klimatet så behövs globala överenskommelser som alla går med på. Människor som verkligen har makt måste lagstifta om saker som global skatt på transaktioner. Att upplysa människor når inte hela vägen fram. Man måste ha en folklig opinion som pressar på.

Med serierna, poddarna och pjäserna har du en enorm plattform, känner du inte vilken makt du har?

– Jo, det är klart att jag har mycket makt. Samtidigt finns det människor med jättemycket mer makt (skratt). Jag kan bara göra fler seriealbum och mina poddar.

I serierna ber du ofta nästan om ursäkt för dina egna resonemang, uttrycker osäkerhet och en känsla av ”men vad vet jag?”. Varför?

– Det tillför en sorts sanningshalt, för det är ju så. Det är skönt att vara transparent med att ”det här är bara ett sätt att berätta om verkligheten”, eller att ”jag vet inte så mycket om det här”. Jag känner ju så. Och jag har ingen prestige i det. Många känner nog så men det är inte så många som kan säga det. En politiker kan inte säga ”nu har vi det här förslaget men ärligt talat vet inte jag om det kommer att fungera eller om det är det bästa” (skratt). Men det är mycket mer sant, för verkligheten är superkomplex.